Länge var gränser mellan stater något diffust och abstrakt som inte bevakades nämnvärt. Det var ingen som visste exakt var gränserna låg utan det blev ofta en ad hoc-lösning från fall till fall om gränsen behövde poängteras. De gränser som förr i tiden var reella och hårdbevakade var stadsmurarna runt de olika städerna. Där slogs portar igen och vindbryggor höjdes för att hålla fel människor utanför staden. Likadant var det med pass, de användes inte för resor mellan länder utan var ofta ett resebevis som skulle användas inrikes. Hade man inte ett resedokument var man att betrakta som fredlös och kunde kastas i finkan. Resetillstånden var myndigheternas sätt att hålla kontroll på befolkningen, kategorisera människor i ”de som hör till” och ”de andra”. De andra var kringresande arbetssökande, resandefolk, knallar, skörlevande kvinnfolk och en och annan invandrad person.
Ny tid
Trots att Englands kung Henrik V började utfärda pass under 1400-talet åt engelsmän för att de skulle kunna visa vilka de var under resor på kontinenten, slog inte tanken om pass och gränsövervakning riktigt rot förrän under första världskriget. Under kriget insåg de olika länderna att man av säkerhetsskäl behövde ha koll på vilka som rörde sig över gränserna.
Det blev allt vanligare med passkrav för resor mellan länder. Passbruket ledde till att passkontroller och gränsvakter behövde införas, och därigenom var systemen med gränsövervakning skapat. Från tiden efter första världskriget och fram till 1950-talet ökade resandet och passanvändandet stadigt. Från 1950-talet började åter en ny tid, man började planera för en framtid med allt mindre formaliteter och gränskontroller mellan länderna. Det nordiska samarbetet och de nordiska ländernas passfrihet var här en föregångare. Skapandet av Europeiska Gemenskapen, och dess efterträdare EU, gjorde att allt fler länder och Europavänner visualiserade en framtid utan gränser inom unionen.
Schengenavtalet blev startskottet för ett Europa utan gränser. Från 1995 monterades de inre gränskontrollerna mellan länderna inom Schengen ned. Man skulle nu bara behöva kontrolleras vid de yttre gränserna. Men återigen stundade nya tider. Kriget i Syrien och den alltjämt ohållbara situationen för folken i Afrika ledde till stora flyktingvågor som sökte sig till Europa. Många partier på högerkanten proklamerade att gränserna hade blivit för öppna, att det var alldeles för lätt att ta sig mellan länderna i Schengen. De tyckte att gränserna hade fått svängdörrar eller minst en skjutdörr likt de du kan köpa hos GK Door. För att försvåra för terrorism införde alltfler länder återigen gränskontroller mellan Schengenländer, vilket var olagligt och därför bara fick göras med tydliga argument och under en begränsad tid.
Murarna växer
Likt de gamla stadsmurarna höll fel personer borta från stadens varma grytor bygger idag allt fler länder höga murar, både bokstavligt och bildligt, mellan sitt eget, välmående land, och de yttre ”fienderna”, som oftast är fattiga människor i jakt på ett bättre liv. Donald Trump arbetar hårt för att få en fysisk mur mellan USA och Mexiko, det finns en mur mellan Israel och Gaza och ytterligare en mellan Saudiarabien och Yemen. Indien bygger stängsel och murar mot både Bangladesh och Pakistan. Framtiden är oviss men verkar i dagsläget lova mer gränsövervakning, inte mindre.